En vanlig måndag

har det varit förutom att det inte varit någon agility. På ett sätt ganska skönt för jag har hunnit mycket här hemma ikväll. En svängom med dammsugaren gjorde gott och ett träningspass med Nellie hanns också med.
Nu börjar jag undra om jag var riktigt klok som anmälde till tävlingen, jag som blir så himla nervös!!!! Tänk om Nellie inte ens låter domaren ta i henne? Det är jag mest rädd för. Det andra får gå som det går, ibland går hon som en klocka och ibland har hon ingen aning om hur momenten ska utföras. Ja sen har vi ju apporten då... den får vi avstå för den tänker hon inte alls ta i munnen. Hur i himmelens namn kunde jag ge mig in i detta...

Hela helgen har kantats av bråk mellan Nellie och Nikki. Så här brukar det vara inför ett löp så skulle inte förvåna mig om Nellie är på gång. Har inte ens vågat se efter i almanackan om det kan stämma men jag trodde nog det skulle dröja nån månad till. Det är mycket som kan hända alltså.
Griniga är de i alla fall. Det räcker de tittar på varann så tar det eld och värst är det inomhus. Titt som tätt får vi separera dem en stund så de kyler av sig igen. Numera lämnar vi ju aldrig Nellie ensam med de stora, vi blev ju väldigt rädda efter den chockerande upplevelsen i våras. Nikki bet ju Nellie riktigt illa. Om de ryker ihop är det ju ingen jämbördig kamp precis, det skiljer ju ca 20 kg i vikt.
Lite sura kärringar får man räkna med när man har flera tikar i huset men oftast går det bra. Ett typiskt feminint problem kanske?