Började dagen (efter att ha sovit dåligt) med att sätta foten i en insjö på köksgolvet, plask. De Två Blå löper och jag antar att nån av dem har lite svårt att klara natten då. Minns att de föregående collietikarna alltid ordnade pölar en kort period under löpet...
Inte mycket annat att göra än att skura både fot och golv.
Eftersom Nellie ska vara inne tills Carro vaknar sen så släpper jag alltid ut henne och Alice en extra sväng medan jag gör mig klar. När jag ska ta in dem sitter Nellie så troget och väntar men Bruna Mardrömmen då? Nääää, puts väck.
Ut och ropar. Hämtar matskålen och skramlar med mat. Nu hade hon ju redan ätit sin frukost så det frestade inte antar jag. Ingen Alice.
Gillar inte att väcka morgonsur sambo men inser att chansen är större om han ropar. Vi tjoar så förmodligen hela grannskapet vaknade men fortfarande ingen Alice. Tidningsbilen kör förbi och jag blir skraj att hon ska vara på vägen i mökret men drar en suck av lättnad när han kör vidare. Nästa bil kommer på vägen. Får nästan hjärtstillestånd när jag ser den stanna längre bort...tycker mig hinna skymta en skugga i strålkastarljuset och lubbar efter. Knackar på rutan och frågar, såg du möjligen min hund????
Japp, hon hade precis hoppat upp i skogen igen! När bilen kört vidare ropar jag och då kommer hon på stört. Min Bruna Mardröm gör skäl för sitt smeknamn ibland ja. För sent till jobbet kom jag också...
Sen på kvällen gick vi som vanligt ut på promenad med hundarna. Jag, Roger och mamma med våra fem vovvar.
Jag hade Alice och Nikki eftersom det är de som drar minst (!!!) och är skonsamma för min arm. Jag kan hålla dem med en hand. Ha ha....
Ser på avstånd en cykel komma emot oss. Varför cykla på en istäckt vinterväg i mörkret??? Tar ett extra tag i cykeldödarens koppel och rustar för ev kast.
Dessa j-a cyklister envisas ju alltid med att passera på max en meters avstånd också! Varför har de inte förstånd att hålla sig på andra sidan av en öde väg när de passerar en hund som de klart kan se inte gillar cyklar? Det är nämligen alltid samma två cyklister som är problemet så de vet vid det här laget vad de orsakar och borde om inte annat fatta risken för egen fara...
Precis när cykeln passerat oss kastar sig Alice bakåt. Jag flyger efter men hamnar på is och ramlar handlöst bakåt. Slår bakhuvudet i isen, PANG!!! Kan fortfarande höra smällen. Hinner tänka att nu gick skallen åt fanders...men är nöjd att jag klarade armen...
Sekunderna efter inser jag att svanskotan fick en smäll också. Blir liggande ganska länge faktiskt innan jag ens kommer upp. Vi blev nog rejält chockade både jag, mamma och Roger. Lyckades iaf ta mig hem och hela kvällen tillbringades i sängen. Tyckte liiiite synd om mig själv och det gjorde alla fyrbenta också som höll mig sällskap.
Svanskotan är inte så illa längre som jag trodde den skulle vara men huvudet värker. Undra på det med den praktsmällen.
I dag var det Roger som steg upp först och jag hörde honom grymta om kissepöl på köksgolvet...
2 kommentarer:
Din stackare, jag är fortfarande chockad att Alice kan ställa till så mycket för i mina ögon är hon den mest lydiga lilla dam man kan tänka sig... Ha det gott...
I fortsättningen är det du som har hjälm på dig när du ska ut på promenad!!!! Du kanske behöver en hel hockeyutrustning på dig....
Jag förstår att din mamma inte har såna bekymmer med sin lilla Smula =)
Skicka en kommentar