Avundsjuk

Jag är lite avundsjuk. Lite kanske är i underkant tom. Malin på Frideborgs (Nellies uppfödare) och hennes familj ska nämligen åka till Thailand, Singapore och Malaysia i tre veckor! Hur skönt låter inte det?
Presis denna tiden runt sportlovet har vi ju själva varit i Thailand fem eller sex ggr, så jag vet precis hur härligt det är.
Nu är det tre år sedan sist gång vi var där, det har liksom kommit några hundar emellan sedan dess. På de tre åren har jag ju lagt några Thailansbiljetter på mina älsklingar och det ångrar jag inte alls. Det hindrar ändå inte att man kan känna suget när man hör andra som ska resa ifrån snö och kyla.

Utöver våra semestrar i Thailand har jag ju också gjort en ofrivillig resa till Bangkok för några år sedan.
Mina föräldrar var på Koh Samui på semester när pappa fick en hjärnblödning och flögs med ambulansflyg till Bangkok. Läget var riktigt illa men trots det tyckte inte SOS jag skulle flyga ner och jag skulle absolut inte få hjälp att ta mig ner. En kontakt från Svenska kyrkan där nere ringde mig och sa att "åk ner nu, jag möter dig och du får bo hos mig"!

Det ni! En helt okänd människa ringer mig. Ber mig komma ner, lovar komma möta mig på flygplatsen och erbjuder sig att upplåta sitt hem till mig!
Bokade en biljett (svindyr reguljär) och brorsan körde mig till Landvetter. Själv var han tvungen att stanna här och ta hand om djuren på gården som vi ju hade hand om medan pappa var på semester.
Jag har aldrig varken förr eller senare kännt mig så liten och ynklig som när jag gjorde denna ensamma resa tillsammans med ett helt KLM-plan (från Amsterdam)fyllt med semestersugna människor.

Väl i Bangkok stod denna underbara människa från Svenska Kyrkan och mötte mig. Hon ordnade en bil och såg till att jag kom till Bangkok General Hospital. Väl där ordnade faktiskt sjukhuset så jag fick dela rum med mamma.
Där tillbringade jag sedan 18 dygn (pappa låg där i 21) innan han till slut bedömdes så pass stabil att han kunde flygas hem med ambulanstransport. De första nio dygnen låg han på ICU, intensiven.

Allting slutade bra och vi har fått uppleva en fantastisk sjukvård. Vi brukar säga att det var tur i oturen att det hände där för den vård han fick kommer vi tyvärr inte i närheten av här. Det enda de inte kunde hjälpa till med var talträningen, pappa kan ju inte ens engelska, så de ville försöka få hem honom så fort det var möjligt för de bedömde den träningen som viktig att komma igång med. Å andra sidan fanns ingen logoped att tillgå i hela Västra Götalandsregionen när han kom hem heller. Han fick alltså aldrig hjälp med detta ens i Sverige. På sjukhuset här hemma tillbringade han ytterligare en månad.

Ja det var en jobbig tid men vad bra det trots allt gick! Vi har också lärt oss hur mycket en bra reseförsäkring är värd...