Aj som f-n...

I går var det dags för mitt besök hos den ortopedspecialist som skulle titta på min arm. Fick skjuts av Roger eftersom det var 6 mil dit (privatmottagning) och jag ju inte visste riktigt vad han skulle göra med mig. Kunde ju inte riskera att jag inte skulle klara köra bil efteråt.

Det var ett annorlunda besök kan jag säga... på många vis. Inte det minsta att likna vid den typ av läkarbesök jag är van vid som då jobbar på en stor klinik på ett sjukhus.

Mitt besök tog sammanlagt ca 50 minuter, så jag kände verkligen att han gick igenom mig. I alla fall konstaterades att jag inte har något ortopediskt problem och det var ju bra. Snarare har något "kommit in i" musklerna på mig.

Fick genomgå ett expriment som han kallade det. Han skulle lägga en lokalbedövning i axeln. Stack in nålen på hyfsat smärtfritt ställe han letat rätt på. Sen exploderade helvetet, typ...jag skrek så det ekade på hela mottagningen.
-AAAAAJJJJ, vad i helvete gör du???
-Jag ska hitta nerven.
-Men...du ÄR i nerven nu för %#?#"% vad ont det gör!!!

Mellan skriken fick jag också klämt fram ett "å jag som blir så otrevlig när nåt gör ont"...skämdes ju samtidigt som jag helst ville klippa till honom.

När väl hans sökta nerv hittats sprutades alltså lokalbedövning in. Aj aj aj... mera skrik och ramsor som inte lämpar sig här, sen fick jag gå ut i väntrummet för att vänta medan den skulle verka för att se hur den påverkade mig.

Kommer ut i väntrummet (vi pratar alltså en helt vanlig lägenhet här) där sitter en tjej och två killar och tittar leende på mig. -Fick du en spruta eller? säger tjejen glatt, ja jag vet hur det känns ha ha...
Varför måste jag alltid skrika så? Fast det kunde ju varit värre. Tänk om jag nitat till doktorn...
Min tandläkare och en tidigare sjukgymnast som satte akupunkturnålar på mig i hela ansiktet, händerna och de extrema punkterna på fötterna vid 22 tillfällen är ju vana vid mitt beteende och vet riskerna med att framkalla sådan smärta på mig men denne trevlige äldre herre hade ju aldrig utsatts för mig tidigare...

Denna BEDÖVNING hade i alla fall till effekt att jag snart var svimfärdig av smärta. Ironiskt eller? Svetten rann och jag hade så ont så jag var illamående. Tydligen kunde iaf något utläsas av denna högst onormala reaktion.

Tur att Roger var chaufför så jag kom hem. Kvällen tillbringades i sängen och fram emot 21-tiden började jag inse att jag faktiskt ändå på nåt sätt haft en bedövning trots allt. Då släppte den tydligen och allt blev ännu värre.
Natten har gått hyfsat tack vare fulltankning av smärtstillande och idag är det iaf lite bättre.

Det blev ett gnälligt inlägg idag men just nu är jag så uppfylld av ONT så jag har svårt att fokusera på nåt annat.

Jo förresten...mera elände. Det snöar ute...